"Jag ser fram emot 2010 med dig"

Denna mening fick mig att falla, hejdlöst. Därför fick denna mening äran också, äran att inleda min årsresumé. Men för att berätta om detta år måste jag blicka tillbaka till december förra året, alltså redan 2009. Jag mådde sisådär, jag minns att jag inte riktigt kände mig hel. 2009 vart ett händelserikt år, minst sagt, men jag förlorade killen som jag spenderat tre år tillsammans med, i slutet av året kring jul och nyår kändes det faktiskt extra mycket. Trots att jag dejtat andra, till och med varit tillsammans med andra, sedan dess att vi gick skilda vägar. Han vart ju den jag skulle vara med livet ut.

Men jag satt hur som helst i min ensamma lägenhet och fick uppmärksamhet från helt fel snubbe. Det trodde jag då i varje fall. Jag kände "hey why not" och inledde romansen med den nio år äldre tjuren från Oxie. Hahaha, min gamla granne. Hela grejen vart spännande, förbjuden och jag visste att jag inte fick falla. Dock tog alltihop en oväntad vändning och i slutet av 2009/början av 2010 träffade jag helt enkelt rätt. Det vart Tomas Aranda jag skulle vara med. Många hinder har vi tagit oss förbi och över. Vi startade på sista leveln i Super Mario, med de tuffaste monstren ivägen för portarna till framtiden och jag är himla lycklig att skärmen inte blinkat 'game over'. Jag är dessutom övertygad, mer än någonsin, om att vi kommer klara allting framöver. Underbar känsla. Du är min själsfrände, min andra halva. I love you boo. Och dig med Timón(cito).

Någonting som också skedde 2010 vart att jag i maj lämnade SUMO. Jag hann avancera två gånger och arbetade ju då som försäljningsansvarig. Nästan tre år spenderade jag med A&P och alla andra säljare och coacher. Lokalerna och framförallt människorna vart mitt andra hem, men jag kände mig lockad av en ny utmaning och vinkade adjö på Friday's. Så Model Lab fick mig som ansvarig receptionist och där spenderade jag varje dag i fyra månader. Ofta tio till tolv, (om inte fler), timmar om dagen. Men i september sade de upp mig, helt felaktigt och eftersom jag sedan fick rätt genom Unionen mår jag idag mycket bättre utan helt idiotiska chefer. Jag vart inte van vid denna behandling av personal eller detta sätt att sköta ett företag imed att jag hade haft världens grymmaste chefer tidigare, men alla är inte att lita på så uppsägningen vart bara bra för mig. De två veckorna jag satt klistrad framför platsbanken och alla bemanningsföretags hemsidor landade jag ett härligt och framförallt lagom slitsamt jobb. Sjukhusväxeln på USiL. Så jag är anställd genom Manpower för Addici åt Region Skåne. Jag jobbar skift och har ett sex veckors-schema som gör att jag får planera och leva fullt ut. Jag slipper ta med mig jobbet hem och jag tjänar som jag förtjänar. Jag blev erbjuden massor av andra jobb också och fick dessutom extra jobb på Fitness24Seven, ett jobb jag inte ens hunnit börja med. Boosten visade mig hur grym jag faktiskt är och att jag kan om jag vill. Jag är stark och klarar av massvis. Speciellt för att bara vara 20.

Det gjorde jag också. Jag fyllde 20, i Malaga, Spanien. 29 graders värme och härliga, stressfria, dagar. Vi fick tid tillsammans, tid att komma ifrån stan. Allt detta behövde vi som individer, men också ihop som ett par. Jag håller fast vid att detta vart den underbaraste resa jag gjort och det kvittar nog vart vi än åker tillsammans, vad vi än får uppleva ihop, för de fyra, fem dagarna där behövdes verkligen. Helgen efter jag kom hem bjöd jag massa tjejkompisar till mig för att skapa KAOZ (lätt år 2010's uttryck). Att jag stod på Hipp's bardisk och shottade tequila full som ett as är verkligen att fira 20. No more tonåring fick jag sedan lova och svära.

Hipp är också någonting som ska få vara med i årsresumén. Ups and downs, men utan tvekan stans klubb. Annars hade jag inte kommit tillbaka igen och igen och igen. Stämningen, folket, lokalen. Allt klickar. Jag har fått skaka rumpa, dricka sprit som vatten och däcka överallt. Generösa klubben kallar vi honom för.

Jag har dessutom plåtat hela året, inte bara där utan även på Slagt, Skeppsbron, Glasklart, Étage, C&G, Babel, Buddha, Crown, Chili och A2. Jag har fått både rekrytera och utbilda nya fotografer. Jag har haft hur skoj som helst med Miloo.se

Inte nog med alla glada stunder jag fått dela med vänner och T, jag har fått dela dystra stunder med. Då morfar gick bort i januari vart hemskt. Jag förändrades en hel del, på många sätt och vis. Men pannkakor tröstar och jag håller tummarna att du upplevde samma stöd från min sida då din mormor lämnade jorden. Vi kom varandra närmre i sorgen och kanske sköt det oss med lite fart in i förhållandet. Det är i alla fall beviset på att positivt och negativt går lite hand i hand ibland.

Jag ska inte vara långdragen. Även om det finns så mycket mer detaljer, hemlisar och annat smått och gott lämnar jag er med detta. Jag trodde inte att 2010 skulle bli så händelserikt. Allt det viktiga hände ju föregående år, det tuffa året. Men ack så fel jag hade. Mycket kul har hänt, mycket tråkigt också, sånt är livet helt enkelt. Men jag vet att oavsett vad som händer nästa år, eller året efter det, eller året efter det, så kommer detta året förbli året som lade grunden. Vi har visat oss starka detta året och tillsammans är vi oslagbara år efter år efter år. Jag ser fram emot 2011 med dig v

Like I'm the only girl in the world.

Tja bloggen, hahaha.

Om bokstäverna hamnar galet nu beror det på att min syn är sämst. Jag ska till optiker i mellandagarna, kommer säkerligen behöva glasögon, i alla fall vid de tillfällen jag läser, skriver, kör bil, kollar tv och sitter vid dator. Inte alls ofta ju. Buhu, jag växte upp med perfekt syn, men den är kass numera. Trist, men jag får helt enkelt leta upp ett par hot mama sekreterarglasögon typ.

Idag är det dags för middag hos mormor & Kenth, julmiddag. Inte nog med att jag får träffa min familj, två av mina kära kusiner och moster & Håkan med. Morbror, Susie och mina två andra kusiner kommer nog inte, men de måste jag åka upp till då tågen funkar.

Jul firar jag som vanligt i Oxie. Jag kommer dock inte nanna där, jag jobbar nämligen juldagen, både i växeln och på klubbarna. Ska även in extra den andre, men jag hinner förmodligen nyktra till. VART FAN FIRAR VI NYÅR?! Shit pommes, aja, spontant är väl skoj.

Just det, ni ska få ta del av min kära önskelista också. En del vet jag redan att jag kommer få, tihihi.
1. Reebok Easytone Go Outside 2 GTX W, 1399 kr. på Stadium
2. Canada Snow svarta varmfodrade fårskor, 799 kr. på Scorett
3. Laila Bagge You rock Edt 30 ml, 295 kr. på H&M
4. Isabella Löwengrip's 'Egoboost', 145 kr. på Akademibokhandeln
5. Presentkort på Éntre
6. Presentkort på IKEA

Jag känner inte för att blotta idag. Även om massor is going through my mind.
Puss & kram, skumbanan.

I wonder if I ever cross your mind, for me it happens all the time.

Jag jobbar ihjäl mig känns det som, men jag är inte den som är den. Det finns ingenting som kan stoppa mig, jag vill leva lyckligt och jobb för mig ingår då. Funderar på om jag ska unna mig att resa bort, frågan är bara var & när. Dessutom med vem. Hmm. Är sugen på antingen riktigt varm eller riktigt kallt, längesedan man åkte skidor ju. Men samtidigt lockar weekend i maffig storstad. Gaaaah, what to do, jo jag får helt enkelt fortsätta att överväga detta.

Så annars då. Whaddup?! Jo jag känner faktiskt mig mer illa till mods än någonsin, men samtidigt känner jag att jag måste lära mig igga en del personer och liksom skaka av mig alltihop. Tycker bara att folk är märkliga. Om man snackar illa om en person, (inte skitsnack utan fakta), anser att denna är dittan och dattan, då rusar man väl inte och hänger med personen i fråga sedan. Inte om man prioriterar sin riktiga vän framför, som dessutom sårats mycket av den där andra personen. Hur som helst, jag är fed up gällande falskhet och även om jag ibland överreagerar, finns stunder då jag inte reagerar alls. Jag är dessutom ovanligt rädd för att bli besviken igen, som för många gånger förr. Inte konstigt egentligen, jag är människa med känslor.

Men vet ni, man ska ju fokusera på positivt och ignorera negativt, så that's what I'll do. Kolla resor, drömma mig bort. Klart att man önskar sig en vit jul, massa snö, men med det menar man inte kaos deluxe från höst till vår. Inte jag i alla fall.

xoxo

I'm a mess and it starts to show.

Dags att blotta. Du har verkligen ingen aning, inte det minsta faktiskt. Tyvärr. Och kika in här lär du väl aldrig göra heller, men jag håller tummar och tår alltid. Bara råka hitta min blogg, då slipper jag undra om du vet eller inte.

Den senaste tiden har varit tuff och jag önskar att du upplevde mig som jag är, inte som jag verkar vara. Jag är förkrossad. I helgen grät jag hysteriskt för jag förstår inte varför jag går emot mina känslor såhär. Du märker kanske bara min tuffa sida och kaxiga attityd. Den är som en sköld, för att jag ska slippa visa mig sårbar. Men då jag är ensam raseras allt. Du fattas mig. Det har jag berättat. fast jag antar att du inte litar på det riktigt. Kanske inte alls. Förmodligen inte. Men tårarna verkligen sprutar, ofta också, alltmer än tidigare.

Varje dag, kväll och natt, då det är tyst runtomkring och då jag är helt ensam, mår jag piss-skit över alltihop. Hela situationen är hemsk, för jag vill, men jag kan inte. Kört är det och du kommer aldrig veta, du kommer alltid anta att jag är den hårda och kalla personen. Fast å andra sidan har jag enligt mig visat en hel del ändå, inte konstant, men då och då. Självklart inte tillräckligt, men jag önskar som tidigare nämnt att du får veta detta och egentligen önskar jag mer av dig, mer av mig. Mer än vad som är möjligt.

Jag vill verkligen lita på att det du uttryckt stämmer, för då kan jag nog satsa. Men samtidigt vet jag inte om detta automatiskt betyder att du satsar och att alltihop lyckas till sist. Det är därför jag spärrar mig, för att jag inte litar på dig till 110% och för att jag inte ens vet om det längre spelar roll för dig. Det gör det för mig i alla fall, du anar inte hur kasst jag mår över allt. Du förstår inte, men jag förstår varför, jag kladdar ju här, feg som jag är...

Förlåt.

Okejdå.

Jag väljer att blotta mig för ingen eftersom jag inte skyltar om min kära gamla vän bloggen. Hängt ihop i typ fyra år, men känner för att fortsätta mitt privata liv. Dock måste jag ventilera ibland, inget ovanligt. Nödlösningar, till för stunden. Men plöstligt sker något. Någon kommer fram och påminner, så är man där igen. Eller jag är här, utan dig. Som vanligt är Spotify kukfitta mot mig också, fast emellertid är jag med korkad. Varför spela de drygaste låtarna? Jo för självklart är de finast! Diskuterade detta med Gummsi, man minns allt bra, inte allt dåligt. Och alla fina låtar är självklart förknippade med minnen. Återigen de bra, inte de dåliga. Det gäller att fortsätta komma ihåg varför man är här och du där. Den fina idén fungerade inte i praktiken. Eller? Jag är tokig som ens ifrågasätter! Eller? GAAAAH! Jag väntar ut det. Förr eller senare försvinner kanske den dryga förknippelsen mellan oss och låtarna. Fast helst av allt får alltihop försvinna nu.

Jag stör mig på mig själv så mycket också eftersom jag faktiskt lever som jag känner för att leva. Jag jobbar, tjänar bra, bor i egen lägenhet, är halvt sambo dessutom, med hund. Och jag är omringad av vänner. Dock bedrar skenet ibland. Fiender finns överallt och jag börjar mer och mer förstå att jag inte kan lita på alla även om jag vill. Så egentligen är väl inte allt perfekt, fast vems liv är det? Den som äger allt skulle ändå önska sig mer! Jag antar att jag behöver mer definitiva grejer. Alltså inte saker och ting utan mer att verkligen veta vart jag har människor. Att min vardag är stadig. Självklart behöver vi inte köpa lya och ringar, (fast jo egentligen), jag får helt enkelt bita ihop.

Kolla, jag klottrar och detta leder till sinnessjukt inlägg, typsikt mig. Klockan är för mycket, illamåendet är i farten, låtarna är för många. Ursäkterna likaså och därför avrundar jag. På återseende.

Stolthet.

Ibland känner man stolthet. Antingen över saker och ting man klarar av eller härdar ut. Jag känner mig ganska stolt över min uppväxt, att jag vart en fighter gällande skola, jobb. Flitig och energisk. Dessutom med ett tufft faktum, att min biologiska far bortprioriterade. Jag vänjde mig väl ganska mycket, trots att man aldrig slutar känna besvikelse.

Jag antog dock att jag vid detta laget skulle växt upp från allt, skakat av mig honom. Men icke. Ensamma stunder är värst och de stunder jag stöter på folk som påminner om honom. Så självklart är jag i en period då jag lyckas med detta konstant. Så himla tufft för då är man helt plötsligt värdelös för att man inte klarar av eller riktigt härdar ut. Jag bryter ofta ihop totalt. Oftast öppet, men ibland stänger jag av mig själv.

Jag är alltså mitt i världens ondaste cirkel. Jag beslutar att ta farväl, men då påminns jag så jävla mycket. Fan. Min stolthet raderas, jag pallar ju inte trycket. Jag orkar inte allt. Samtidigt är idioten för stolt för att ens ge ett uttryck. Då finns väl ändå inga som helst känslor. GISSA OM FUCKING KUKFITT-LÅTEN KOM PÅ SPOTIFY. Så dumt med ett shuffle-system. Jag är kass, nolla-Natalie's-stolthet är i full rulle.

Jag vet egentligen inte varför jag conectar dessa två människor med varandra, men antagligen för mina känslor är helt omtumlande, fram och tillbaka liksom. GAAAAH. Varför är jag så sämst på att bara radera.

No more Soulsister...

For the first time.

Jag drogar The Scipt, love it. Samtidigt som mina stenhårda silikonbröst smärtar. Men jag pallar faktiskt inte resa mig och vandra till köket där medicinerna finns. Jag orkar inte mycket, med all rätt egentligen, nyopererad ju. Jag är nöjd med resultatet rent storleksmässigt, men svullnaden resulterar ju i att man inte riktigt vet än. Äh, jag är lycklig att jag investerade i mig själv.

Mitt liv är lite bittersweat. Jag fick två nya jobb och massor av andra erbjudanden på bara två veckor. Jag behövde verkligen den boosten. Så numera är jag växeltelefonist genom Manpower åt Addici vars kund är Region Skåne (klyddigt men arbetsplatsen är Universitetssjukhuset i Lund). Dessutom ska jag läras upp som receptionist på Fitness24Seven så fort jag hinner typ.

Det känns underbart att ekonomin är räddad. Men jag är nog ändå mer osäker än någonsin. Ibland är jag resonlig och fattar att man ska leva i nuet, men framtiden är jävligt jobbig att förutspå och som folk vet är jag besatt av detta. Saker och ting vart upp och ner och ibland bryter kaos ut åter igen, då önskar man sig en spåkula. Jag vet ju att jag är less på att må kasst så egentligen är valet inte tufft då, men jag brände broar, speciellt en bro. Ett val jag antog skulle lösa allt, men egentligen vettefan om någonting är löst. Ett hemskt farväl vart det i alla fall, den saken är säker. Förlåt.

Jag läker, precis som brösten. Men frågan är bara hur lång tid detta tar och egentligen om det är värt tiden, den smärtan jag bär. Bara försvinn. Typiskt nog är mina falska önskemål omöjliga. Vi hörs och ses.

Oskar Linnros, Spotify vet hur man blandar. 'Men även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur.'

You will always be my boo.

For better or worse. Du anar inte, faktiskt. Jag vet att du inte vet exakt precis hur mycket du betyder för mig. Men låt mig berätta om en flicka, ett tag vart hon kanske löjligt och barnsligt kär, eller också tyckte hon bara han vart skoj och skämtsam. Grannkillen. Flickan växte upp till en ibland, eller ganska ofta, osäker tjej. Kille blidde man och flyttade. Ett tag gav hon upp, hon skulle aldrig hitta någon som faktiskt kände något för henne. Många män i världen svek henne alltid och pojkvänner klickade inte helt. Dock klunkade hon massvis med alkohol en kylig utgång i december och alla tequilashots fick hoppet och tron att återvända. Ett nummer kladdades på pappersbiten så mannen bakom baren skulle bara höra av sig. Det är den första orsaken till varför jag älskar dig, du smsade, du ringde. Orsakerna som följer är många och än är inte sista orsaken till varför jag älskar dig funnen, för jag vill och kan bli gammal med dig, upptäcka världen med dig och fördjupa känslorna med dig. Kärleken räcker till och för mig är du mer än alla andra runt omkring. Du försöker fortfarande få vardagen skämtsam och skoj, jag behöver dig för att stå med båda fötterna på jorden så att jag kan slappna av och släppa loss. Med dig är jag människan jag vill vara. Tack för att du finns, you will always be my boohoohoohoo ;)

No shit Sherlock...

Avdomnad. Jag måste klottra igen. Men det känns okej eftersom den är privat, eller inte riktigt, men inte direkt många som hittar hit. Jag söker jobb, samtidigt som jag flyttar tillbaka, men inte dirr, hyresgästen ska få en chans att hitta någonting till sig och tills dess crashar jag hos T. Ångest. Jag är faktiskt inte alls sugen, jag visste inte hur jag egentligen kände för detta förrän nu. Jag antog att jag skulle fortsätta va mig själv, flickvänstjejen, sambotjejen, hon som diggar sällskap. Men jag får väl hålla i huvudet att jag faktiskt har mitt ställe sen. Lugna puckar. Men usch & tvi, jag känner mig helt besviken. Varför får jag bära alltihop?! Säkerligen väljer jag själv, därför undrar jag hur allt funkar om jag slutar. Upp till bevis faktiskt. Resan vart underbar och jag höll verkligen tummarna för att jag skulle få känna samma tillbaka även hemma, men jag vet ju att pirret i magen bara är min som pirrar för oss båda, jag är ju inte korkad. Hipp är för mig hemmastället, jag känner mig trygg där, jag vet att jag alltid mår prima och att natten är skoj då jag drar dit. Men detta är inte okej. Självklart förstår man väl till viss del, men samtidigt suger skiten. Jag får väl köra vartannan fredag. Men plåtningarna rår jag inte för riktigt, speciellt inte då jag behöver allt extra. Operationen är bokad och förberedd. Jag längtar, samtidigt som jag nog aldrig kännt mig så otrygg. Jag behöver lita på folk i min närmaste krets, alltid. Men någonting håller mig kvar, jag stampar på samma ställe, så frustrerande. Men skitsamma, jag vet att ordet inte är uppskattat, men min kropp & själ hojtar bara whatever. Eftersom jag stänger av helt, allt för att slippa känna. Framtiden kommer ändå visa mig, antingen så bär vi 50-50 eller också knäcks min rygg och jag lämnas kvar på asfalten.

Bajstolle, fatta min kärlek snarast.

20 - Shit?!

Jag ska inte blogga egentligen, men denna känns privat, mer än Miloobloggen som verkligen ligger på hyllan, så here I go. Jag är twenty sedan en timme tillbaka och som vanligt är alltihop komplext. Jag verkligen avskyr att komma ihåg och bara känna av hur bortglömd jag vart och är. Detta är inte ett tycka synd om sig själv-inlägg, men då en känsla är så påtaglig måste jag klottra. Egentligen gorma också, men grannarna är inte my biggest fans då kanske.

För många år sedan lovade och svor en ännu mer förtvivlad tjej att jag sen, som vuxen, inte skulle bry mig om idiotsläkten, men tyvärr är saker och ting alltid lättare sagt än gjort. Försöka duger kanske, men aldrig lyckas jag! Är jag inte mogen nog? Jag tillhör ändå kategorin lillgammal allt som oftast, men icke sa nicke. Nicke nyfiken. Allt kopplas till dig, dem. Skitmänniskor.

Idag skänker jag massvis med kärlek till himlen, morfar, du anar inte. Jag älskar dig och saknar dig, idag skulle du tickat hos mig, men jag får inte höra, inte se och inte heller röra. Jag önskar att jag slapp lipa, jag fyller år. Men jag bölar för alla orättvisor. Varför skulle människan som faktiskt alltid funnits för mig och brytt sig om mig försvinna? Slipper hellre äcklena som aldrig kommer finnas för mig eller bry sig om mig! Självklart önskar jag alla långa och lyckliga liv, men sedan struntar jag faktiskt i om somliga får det. Jag ska uppskatta mormor också idag, som verkligen med sitt tjat och sin ihärdighet hjälpt mycket. Du är kvinnan från mor- och farföräldrargenerationen som jag fortfarande får träffa. Tacksamhet är inte bristvara direkt.

Och familjen. Min mamma, styvpappa och småsyskonen - ni betyder mest i hela vida världen för mig. Utan er vore jag inte stark nog, jag älskar er mer än livet. Men som jag uttryckt är jag besviken, såren läker, men ärren är kvar. Jag pallar inte födelsedagar, jag orkar inte högtider och det tack vare människor som inte ens förtjänar energi från mig eller andra.

De speciella dagarna du missade 'pappa', de förstörde tilliten till andra. De skapade tvivel. De visade mig vem du är egentligen. Du valde gänget, kriminaliteten, kåken, plitarna, galler, bom, isolering istället för mig.

Och 'farfar', 'farmor', det finns inte bortförklaringar, den flickan ni vände ryggen till vart oskyldig. Substitutbarnbarn fick ni, men jag glömdes bort. Alla gånger jag försökte bevisa mig, stoltsera med allt möjligt, dem spelade ingen roll, inget fick er att kontakta mig. Usch & tvi för er. På grund av er så försvinner jag alltid den 12e september varje år, jag är aldrig mig själv då, det är hemskt.

Jag flyr landet denna födelsedag, tillsammans med hjärtat. Jag behöver komma iväg, vi måste. Förhoppningsvis får jag lugn och ro i kropp och själ. Tack för mig.

Half of my heart.

Det är onsdag och jag uppdaterar alldeles för sällan, men det finns förklaringar. Just nu balanserar jag två jobb, ett är ju självklart mer krävande, but still, jag tränar massor och ska sköta lägenheten samtidigt som vänner och familj betyder massor och sen är min pojkvän en underbar människa som jag mer än gärna tofflar, hahaha. Jag är ganska grym på många bollar i luften, men bloggarna får lida lite faktiskt, inte prio ett direkt. Därför missar ni en del ibland, lite uppdatering får komma nu.

Jag passade gulleplutten ett par dagar eftersom min snygging jobbade som fanken. Men det är en underbar vovve och sällskapet uppskattades från min sida. Vi är ju buddys nu, hahaha.

Begravningen av morfar vart så himla fin och även om det fortfarande är hemskt och jag är knappast helt okej än så kändes det skönt att få hålla talet och jag vet att du vakar över oss. Jag älskar dig morfar och du ska veta att jag aldrig glömmer dig, jag kommer att sakna dig livet ut. Jag längtar till vi syns igen bland molnen.

Jag ordnade ju tillsammans med mamma och min systers vänner en överraskningsfest för syrran, hon fyllde 18 och blidde nog väldigt överraskad faktiskt, hahaha. Dessutom vart det ju alla hjärtans dag och det blidde ett restaurangbesök och massa myspys. Vi käkar dessutom pannkakor för hela svenska befolkningen, hahaha.

Jag mår sanslöst fint och även om jag stressar och bollarna i luften är många så finns det en stabilitet, det är delvis jag själv, jag är en stabil människa, men dessutom min familj, mina äkta vänner och min ninja till pojkvän, hahaha. Nu är ni i alla fall uppdaterade och jag ska fortsätta med min onsdag.

På återseende peeps!

I want you so bad, it's my only wish.

Jag är sjukt rädd, eftersom jag vet att jag kan va den bästa flickvännen i världen och jag vet att jag vill att du ska va den bästa pojkvännen i världen. Din flickvän, min pojkvän. Titlar. Löjligt egentligen, men det är väl för att om man vet att det skulle funka så känns det mer. Jag är nervös, helt sinnessjukt. Men även detta är ju p.g.a. att jag verkligen bryr mig för att jag är kär. Snälla, en deal, en riktigt fin sådan. Från och med nu så betyder det andra kläcker ur sig nada och vi fokuserar på oss. Jag är gärna din om du är min.

Ska vi? En viss Natalie håller tummarna nu, hårt!

Det dags för ett par djupa andetag.
Lots of love!

One love.

Jag är lycklig. Jädra jädra jädra lycklig. Mitt liv är ändå på topp och då är jag ju lycklig. Vardagarna spenderas med underbara människor, mitt heltidsjobb är slitsamt, men jag diggar min position och helgerna är himla sociala med deltidsjobbet ju. En speciell människa entrade mitt liv och jag ger 110% för att du ska stanna. Att somna bredvid dig och att vakna bredvid dig, det är sinnessjukt underbart. Gotta love it! Och jag försäkrar dig ännu en gång om att detta är jag och jag kommer inte förvandlas till ett monster.
This I promise you.

Träningen ska trappas upp och jag ska även försöka förvandlas till övernyttig. Det kommer få mig att må tiptop och det förtjänar jag. Ska försöka prioritera mig själv mer, en helkroppsmassage måste bokas snarast faktiskt.

Det är snart dags för lillasyster att fylla myndig och dessutom är det ju alla hjärtans dag samtidigt också. Undrar om det kommer hända någonting eller ingenting. Time will tell.

Nu pyser jag härifrån men uppdatering kommer.

Hugs & kisses!

Confessions.

Det är mitt i natten och jag lipar. Det är inte pms, även om jag faktiskt föredrar det över detta. Jag är så fasansfullt utmattad. Jag är mätt på allt. Jag försöker intyga mig själv om att jag duger, att jag verkligen är värd det allra bästa, men det funkar tydligen inte för jag lipar och undrar om det fattas någonting, om jag är otillräcklig och om det är såhär det alltid kommer att förbli. Det är de ensamma stunderna som förstör mig, jag är lycklig som jag nämnt 500 gånger förr, men just nu är allt fuckat. Jag känner spykänsla och min aptit är borta. Jag skulle egentligen skuttat till Orvars korvar med brudarna, men jag sket på det just p.g.a. mitt illamående. Jag orkar inte, jag är slutkörd och jag måste prioritera mig själv, men jag kommer förneka detta blogginlägg och dessa känslor om ett par timmar och fartblind fortsätta resan. Destination unknown.

Sönderstressad och sörjande.

Jahaja, nu kladdar jag igen. Ni anar inte, ni förstår inte, det är helt sinnessjukt. Det är nästan ångest 24 timmar om dygnet och det p.g.a. massor. På ett par veckor förändrades allt. Självklart är inte alla förändringar negativa, en del är himla positiva, det hoppas och tror jag i alla fall. Orken finns inte längre dock. Jag borde chilla, men ökar växel istället. Jag jobbar hela tiden och ska träna konstant bara för att trimma och slimma massor. Stress är vardag med andra ord.

Det är dessutom time to say goodbye även om jag varken kan eller vill. Satkärringen sabbar allt! Jag behöver fokusera för att klara av allt mög hon hittar på. Vem förfalskar ett ägerbyte av en sprillans ny bil? Vem förfalskar ett testamente? Vem är så puckad? IDIOT!!! Jag hoppas och tror att morfar ser och hör allt.

Jag faller, fast jag hoppas och tror att jag fångas. Grubblar antagligen för mycket för mitt eget bästa, men det är ju jag. Jag bevisar hela tiden. Är det jag får bekräftelse på det jag ger?

Grattis Timon (och hans stolta daddy). Jag diggar er skarpt, men det märks nog trots allt.

Nu ska jag sluta kladda, helg om fem timmar, skönt! Nästa helg är du kremerad och begravd. Fuck, jag pallar inte. Men vi syns igen, det måste vi. För du fanns alltid för mig och jag bara måste få förklara min uppskattning.

Puss & kram! (Glöm inte att värna om varandra)...

Natalie är en 20-årig Malmötös som den tredje juni 2009 äntligen tog studenten efter att ha läst samhällsprogramet med inriktning ekonomi, på Malmö Borgarskola.
Hon arbetar heltid (skift) som växeltelefonist på Universitetssjukhuset i Lund och vimmelfotograferar deltid för Öresundsgruppen, (I <3 Party, White, Schlagerklubben, God Bless Mondays & I <3 Palma m.fl.), men ambitionen är att om ett par år plugga till barn- och ungdomspsykolog.
När det finns tid över sjunger och dansar hon gärna, skriver på sin självbiografi eller umgås och skapar massor av äventyr.

Ta del av mina dirty little details and enjoy peeps!