My god, det är över en månad sen jag sist skrev här, men nu är jag i desperat behov av ventilering. Det är två veckor kvar, exak två veckor kvar. Asså egentligen, vad är jag för onormal person som inte diggar sin födelsedag? Well anyway, så är det och trots förhoppningen om förändring this year lär det ju skita sig totalt. Men vad kan man förvänta sig när man går i ett av mina 15 par skor? That's right, no more. Hela denna terminen började bajs och just när början av denna veckan såg ut att vända på det hela kom skiten igen. I måndags var det audition till uppvisningsgruppen och jag kom med, detta gjorde mig sjukt glad. Igår fick Honeybuum tid för kontraktskrivning på lägenheten, ännu en överbra sak. Sen fick jag ju jobb för två veckor sen vilket jag fortfarande är psyked about. Men då kommer skiten. Och vad gör man? Ska man skratta eller gråta. Det blev än en gång det sistnämnda, ja hela vägen från Borgar till Jägersro. Jag tänkte på allt tror jag, eller i alla fall det mesta. Speciellt då den 12 September, vilket är bajsdagen enligt moi. Då händer det sjukaste i världshistorien, det fick verkligen mig att tappa kontrollen och jag grät som ett cp på bussen. Just när ettan, (bussen jag satt på), hade kört från sin hållplats på Södervärn kom jag att tänka på farmor & farfar som jag inte hört av på många år p.g.a. att jag knappt hört av min pappa och när jag sedan efter 50 meter kollar ut till höger och 141;an/144;ans hållplats så står min farfar där, livs levande. Jag grät så mycket att jag tappade andan och alla kollade på mig. Och om detta är ett tecken kan jag säga att jag fortfarande inte fattat vad det betyder. Varför är jag tvungen att bli påmind hela tiden? Inte bara genom att mina tankar styrs åt det hållet, utan även genom att han faktiskt stod utanför min buss. Och det värsta av allt, jag kunde inget annat än att sitta kvar och se honom bli mindre och mindre för varje meter bussen körde där ifrån. Som med alla andra från Johansson-släktet. Nä bajs på allt detta, bajs på den 12 September, någon gång måste jag fatta att med allt det goda kommer det onda, det går hand i hand mot mig, det är ett faktum.