Jag måste lägga allt bakom mig. It's never comming back, those days are long gone now.

Jag minns när jag prentat in hela Bascet Case och stod på sockan för audition till FFÄ. Jag minns när jag slog vad med Dennis om vem som skulle klara det först. Jag minns det oskyldiga förhållandet som kanske skulle stannat vid vänner eftersom det tog slut så snabbt. Jag minns nyår när jag träffade alla igen. Jag minns alla handbollsmatcher ihop med roadtripsfreaksen. Jag minns alla lögner för att få komma ut ur huset på lördagkvällarna. Jag minns alla bror-och-syster-turer på Maxi. Jag minns när alla grattade mig efter den första april, happiest day of my life. Jag minns när sommaren kom och jag gick på alla studenter och var en fågelvän till alla. Jag minns home alone på Gymnasistgatan. Jag minns alla stranddagarna. Jag minns den ballaste meningen; "Kaen intä hjäelpa deät". Jag minns hur det var tro, hopp & kärlek.
Jag minns hur bra allt var och jag minns hur allt slets ifrån mig.

Gymnasiet kom och visst är det okej, men det handlar inte bara om skolan. Fritiden liksom, det är samma sak hela tiden. Kanske är lite mitt fel men det känns som mina händer var bundna och inte kunde stoppa hur allt försvann. Allt jag har nu är få töser som jag alltid kan räkna med och som alltid kan räkna med mig. Jag har en kille som tar sönder mina byxor, haha, nä men en pojkvän som jag kan lita på och som blivit min bästa vän. Ikväll blir det nog bian med min Honeybuum och kanske hans vänner. Annars blir det just us two, men det är inte direkt hemskt så det gör inget. Hoppas på romatisk middag innan bian eftersom han jobbade på alla hjärtans dag. Antagligen sover vi här inatt och imorgon kanske det kan bli utgång?

Nu ska ta ett bad, hitta lite kläder att sätta på mig, fixa till håret och sminka mig. Ska lägga tid på mig själv och vara riktigt ego eftersom det obviously är väldigt tillåtet i denna världen och jag är det alldeles för sällan.
Arrivederci!