Ett regnigt Oxie, ett deprimerande Oxie och ett Oxie fyllt av minnen är så jag upplevde min hembygd idag. Att gå själv med bra musik i öronen och en massa att tänka på kändes som terapi. Innan har jag skrivit men jag ska testa att gå mer, även om det regnar. Ingenting kan stoppa mig. Jag är så trött på att tänka så mycket, jag är så trött på att vara den enda som verkar bry sig och jag är så trött på att sakna allt. Alla platser ger mig rysningar, jag hade ju det så bra här och allting var precis som det skulle vara. Vad fan har hänt? Nu kan man max snacka 3 minuter i telefon med personer man brukade snacka med i trekvart. Man kan inte träffas för alla jäkla respektivar som dykit upp. Jag kom egentligen inte på någon lösning på något när jag var ute, det enda jag kom på var att det inte lönar sig att vara the good guy eller att höra av sig osv. Det finns ingen respons och jag orkar inte bli glömd av alla som en gång gjorde entré i mitt liv.
Är där ingen som planerar att stanna ett tag, ett långt tag?

 + Så vill jag även hälsa till Bine - världens coolaste pensionär, you rock!

Oh, it's raining again.
Oh no, my love's at an end.
Oh no, it's raining again,
and you know it's hard to pretend.

Oh no, it's raining again.
Too bad I'm losing a friend.
Oh no, it's raining again.
Oh will my heart ever mend?