Okej, allt är bajs egentligen, när jag kommer hem och är själv eller när jag sitter på bussen på väg till träningen. Men det finns faktiskt moments när jag inte tänker dåligt. Men just nu är det sex dagar kvar. Jag blir ett år äldre men jag kommer fortfarande inte förstå, kommer fortfarande inte acceptera det. Jag är så himla trött på att bli drabbad av födelsedagssyndromet. Och jag kan verkligen inte glömma klumpen i magen när jag såg farfar förra veckan. Fy fan vad hemskt det var och är! Jag menar, jag vill ju att han ska veta att jag såg honom. Och pappa, han kom hem inatt från Turkiet. Nu ringer telefonen, men det är nog inte han. Jag undrar när han ringer. Vi skulle handla säng, men han kan ha glömt. Who would be surpriced? Ja inte jag i alla fall, även om jag hoppas innerligt att han inte glömmer. Jag vill ju bli ihågkommen. För bra nog är jag väl?

Skolan har i alla fall satt igång nu, lite läxor här och där. Träningen går bra, trots att jag går på pencilin och egentligen inte får. Jag är förskyld som fan med, Honeybuum också. Nästa vecka får han/vi nycklarna. Ska bli redigt najs. Måla i färgerna jag bestämt. Köpa soffa, tv, matbord och alla detaljer. Och det bästa av allt kommer vara att sova där, vakna tillsammans, äta frukost ihop alltid. Jag längtar! Lund, here we come.

Nu ska jag kränga något gott och dricka te i massor så jag blir frisk. Jag vill ha kramar och pussar också, men det får vänta till imorgon. Tyvärr, annars blir vi nog aldrig friska.