Okej vad är det med världen idag? Först blir det kaos på jobb, orkar verkligen inte gå in på vad jag menar eller så, men kaos är rätt ord anser jag. Sen fuckar sig mitt sociala liv kan man säga, som det alltid gör efter ett par veckor in i någonting. Säkerligen bara jag som förstår vad jag menar, men återigen så orkar jag inte förklara. Tycker bara att det är sjukt att jag efter ett par veckor inte duger och om jag får samma mening kastad in my face igen så smäller jag av, jag minns meningen så väl och det gör så ont eftersom jag alltid är så öppen med vem jag är och vilket liv jag lever. Jag försöker verkligen aldrig gömma någonting alls.

Denna dagen började med försovning och slutar med en massa skit, jag vill inte mer, snart ger jag fan upp. Allt jag vill nu är att åka hem till mamma, äta glass och bara gråta. Helvete också. Saknar tiden jag hade innan, man skulle tagit vara på den så kallade barndomen mer. Jag hade verkligen allt då och jag insåg inte ens det. Jag kastade bort allt och nu skäms jag fan över vad jag blivit. Har jag någonting att vara stolt över? Snälla kommentera i sånna fall, jag kommer fan inte på något alls. Jag saknar att ha någon jag kan ringa dag som natt och bara babbla med. Nu är man helt plötsligt kåt på varenda kille man snackar med och efter två veckor klämmer de fram ett "Men du har ju pojkvän". NÄ MEN SÄGER DU DET? DET HADE JAG VERKLIGEN INTE FATTAT INNAN. Ååh jag blir så trött och besviken. Vad hände med att umgås, stötta, snacka och god forbid, kramas ibland? Antar att det inte funkar när all guys wants är att knulla!