Jag har grubblat länge och mycket på om jag skulle skriva detta inlägget och hur jag i sånna fall skulle formulera mig. Nu sitter jag här och det är bara till att låta fingrarna dansa loss på tangenterna. Jag är pissed off, jag är besviken och mest av allt är jag jävligt förvirrad. Jag trodde att man i denna värld brydde sig om andra och inte bara sig själv, att man var osjälvisk och kunde se hur andras situation var och i alla fall försöka se sig själva gå en mil i andras skor. Det är tydligen bara ett fåtal i min umgängeskrets som kan detta. Jag har alltid sett mig själv som en utav de, en utav de som kan tänka på andra och för att dra ett exempel så har jag vid en tidpunkt sagt "Denna situation ger mig fördelar, men hon förolämpar er andra så låt oss byta situation, låt oss få bort henne". Jag kunde lika gärna varit den mest själviska människan på jorden här och sagt "Well screw you, jag har det bra med denna situationen", men det gjorde jag alltså inte. Dock är jag nu fedd up med att bara få skit tillbaka så jag ska börja tänka mer på mig själv och se om detta är lika accepterat när jag gör det som när alla andra gör det. Om jag så ska stabba alla i ryggen innan jag får det jag vill ha, so be it! Och här satt man och trodde att man hade det bra, ja alla andra trodde väl också att de hade det bra, men nu ska jag se till att jag har det bra, oavsett vad andra förlorar på detta. Natalie Månsson, den själviska? Det rimmade inte innan, men välkommen till en ny verklighet. Jag tar det jag vill ha och om detta lämnar smulor kvar till er andra, there you go!

Nu till något mycket mer positivt, min lön än så länge. Det är sick faktiskt. Jag har jobbat fyra pass förra veckan (16 timmar) och igår jobbade jag ytterligare ett pass, (fyra timmar alltså). Min lön än så länge till februari månad är 4 500 kr innan skatt. Och då ska jag tillägga att jag har fyra pass kvar på mig att öka.

Nä nu är det dags för frukost känner jag. Baby sover som en stock men det ska inte hindra mig, man är inte tråkig för att man har pojkvän vet ni, det där kommer ju bara från folk som inte ens vet vad kärlek är för något, folk som inte stött på det tidigare, och DE tycker JAG synd om. Och det sjuka är att vad jag vill göra har ingenting med min pojkvän att göra. Jag har drömmar och mål, sen att de är annorlunda är väl bra, tänk vad tråkigt om alla var likadana, fy vad hemskt det hade varit. Detta förstod vissa i typ mellanstadiet, att människor var olika. Tydligen förstod inte alla detta, men jag ska jobba som danstränare och antagligen sätta min fot på Pågens, efter detta ska jag resa en sommar innan jag förhoppningsvis hamnar på ett universitet och pluggar till vad jag vill hålla på med hela livet, jag ska bli psykolog. Jag ska ha tre ungar, bo i en villa och ja en Volvo är väl inte fel då? Absolut inte en röd men en stor fin bil och två små hundar på det. Jag kan se längre fram än vad näsan räcker och jag kan också drömma, min pojkvän stoppar inte detta, han står inte i vägen för mig, snarare tvärtom, jag har redan uppfyllt vissa drömmar med hjälp utav honom, jag är ju Lundabo som 17-åring ffs. Och jag avundas inte någon ett dugg för att de lever ett annat liv än jag. Prova att få ut en 6 000 spänn varje månad och fortfarande hålla igång och träna samt ha bra betyg. Det är det inte alla som klarar av vill jag be att få tala om. Jag förstår kanske inte alltid själv hur jag lyckas, men jag gör det. Jag klarar av att gå i skolan, träna, jobba, bo själv tillsammans med min baby och samtidigt ha bra vänner, en god relation till min familj och helt enkelt leva livet.

PEACE!