Klockan är halv ett, jag väntar på att sömntutan Gummsi ska stiga upp så hon kan underhålla mig och jag kan underhålla henne. Vi är bra på det sättet, det är en av anledningarna till att jag älskar Gummsi, hon är så underbar. Ibland har vi inte vetat det själv, det är inte alltid man vet att man är underbar, oftast så älskar man inte sig själv så mycket, man går inte runt och tänker att man är underbar hela dagarna. Därför behöver man någon som berättar det för en och för många duger familjen, familjens ord väger mycket och så kommer det alltid att vara, men ni vet hur man brukar säga att det kvittar hur ful och vidrig man är så tycker ens mamma alltid om en, det är väl en anledning till att man ibland behöver annan bekräftelse och jag kan erkänna att trots det faktum att min mamma alltid funnits här och tycker jag är den mest underbara dottern i världen, så är jag lite vad man kan kalla bekräftelsekåt. Det där ordet vet jag inte om många hört förut, jag kanske själv kom på det nyss, men ibland, vissa dagar, så måste jag ha bekräftelse. Bekräftelse på att det jag gör är rätt, att jag är bra, att jag duger och att det finns någon som älskar mig. Min familj älskar mig och förut så var där en kille som gjorde det. Hur det är nu vet ingen, inte ens jag själv, därför ska jag lämna det såhär, öppet, men en sak är säker, jag är djupt sårad. Ibland räcker inte kärleken från familjen till riktigt, ibland behövs den från någon annan, från dig baby. Och tystnaden är värst, även om jag också vill ha det ljudfritt ibland så vill jag inte bli döv. Jag vill inte behöva vakna var dag med vetskapen om att jag aldrig mer kommer att höra dig säga de fina orden som faktiskt, fortfarande, får mitt hjärta att ta ett litet skutt. Men jag ska vänta, med tålamod. Jag vet att kärleken är stark och så länge den är det finns det ingenting man inte kan klara av. Det kvittar var kärleken kommer ifrån, familjen, vänner eller pojkvän/flickvän, det spelar ingen roll. Jag har många vänner som inte har ett förhållande och jag har en del som sitter i lika seriösa förhållande som jag nu haft i två år, men oavsett vad så lever vi alla fortfarande och det är väl dit jag vill komma. Alla de som inte har ett förhållande, en pojkvän eller flickvän, ni klarar ju er ändå, med kärlek från annat håll. Jag ville bara ventilera lite, få ur lite och jag hoppas att jag inte stör någon med detta. Må hända att jag är bekräftelsekåt, att jag älskar sällskap och hatar ensamhet, det är den personen jag är, men jag betvivlar inte att jag klarar mig själv, tro mig, det gör jag. Allting handlar bara om vilja och sanningen är att jag inte vill vara själv, jag vill vara med dig.
Jag älskar dig Andreas v