Jag har aldrig tyckt om ensamheten, jag har alltid älskat sällskap. Det är svårt att förklara med ord hur allting är och hur jag mår, det är så komplicerat. Det gör ont i varenda kroppsdel, jag har inte ätit eller sovit på tre dygn nu och detta gör mig rädd. Jag är en stark person som klarat mycket tidigare, men när man tvingas att klara av något som man inte ens vill behöva klara av, då går det bara inte. Vi båda är överens på många punkter och vi kan förstå varandra, det är bra. Om det ändå vore lättare, jag vill bara må bra, med dig. Nu behöver du tid för dig själv, tid att hitta dig själv igen, precis som jag nog behöver men inte vill erkänna. Låt oss ta denna tid, fortsätta att prata och efter ett tag försöka umgås. När vi båda är hela så får vi se var vi ligger, är vi på samma plan och vill försöka så blir det en ny kula. En ny Andreas, en ny Natalie och ett nytt oss. Jag vet att vi tappat bort oss själva lite, fått fokusera för hårt den senaste tiden för att allt skulle gå ihop och därmed glömt det viktigaste, hur mycket vi älskar varandra. Nu får vi försöka ett tag själva, mot min vilja eftersom jag älskar dig och vet att jag vill ha dig. Men jag respekterar dig och för mig är du värd precis det du vill ha, vill du ha ensamhet så är det så, det blir mycket lättare för oss båda senare om vi tar vår tid nu. Låt oss stilla kaoset och finna lugnet, tillsammans, men ändå på varsett håll. Mellan den första april tvåtusensex och den sextonde juni tvåtusenåtta hann du inte bara vara min pojkvän och sambo, du var och är min bästa vän. Det är med gråten i halsen som jag skriver detta, för min vän vill jag egentligen inte kalla dig, men baby, du är min bästa vän och för stunden är jag tacksam över det, jag vet att vi kommer klara detta, hoppet är det sista som lämnar människan och just nu lever jag för det och dig. Jag har haft underbara två år, två månader och sexton dagar med dig, än är tiden inte slut. Våra liv har just börjat och om det är meningen så är det meningen. Vi kan gå med små steg, fortfarande rätt nära varandra och tar du min hand sen så kommer jag inte kasta bort den. I mitt hjärta är det fortfarande vi, fast ett annat vi, ett väntandes vi som behöver hitta tillbaka, men var för sig. Så visst stämmer överskriften, jag är rätt ensam nu och så kommer det vara ett tag, men jag vet att du finns här för mig och jag för dig, vi blev varandras halvor och det där försvinner inte bara sådär. Precis som kärleken mellan oss, den finns kvar men är avkyld.
Vi kanske värmer den tillsammans sen en dag. Jag älskar dig hjärtat v