Klockan står nu på 23.35, jag kom hem för ungefär tre timmar sen. Det känns inte som att det har gått så lång tid, så lång tid utav väntan och oro. Jag snackade nyss bort en utav timmarna med Nisse, men annars har jag verkligen tänkt och tänkt, ändå gick det så snabbt. För nu har sista bussen gått och nu är det för sent, för ikväll. Det kommer aldrig att vara helt för sent i mina ögon eftersom jag är människan som kan stå här hur länge som helst, väntandes, orolig. Du kan slå mig i bitar, någonting inuti kommer att stå upp ändå. Nu saknar jag kent, kent kan sätta ord på precis varenda känsla i världen. Jag kanske ska rota lite bland min kompletta samling kentskivor? Kent och en kopp te, missing the old days. Då fanns inte samma väntan eller oro. Egentligen så kanske, men bara kanske, det där ordet väntan ska bytas ut mot längtan, men bara kanske. Det jag lärt mig av denna månad är att ingenting står någonsin ristat i sten, så vilket ord som ska användas vet vi inte säkert. För stunden passar båda två, men imorgon är en ny dag. Jag litar inte på morgondagen, inte dagen därpå heller. För mig finns det aldrig en morgondag, vad vi har är här och nu, ta vara på det!

Nu ska jag sluta.
Hejdå!