Det är torsdag och självklart är man pepp på tanken om att det faktiskt är fredag imorgon och en hel helg att spendera precis hur och var man vill. Veckorna bara flyter på och det känns skönt, men samtidigt farligt. Yäsbåx nu börjar koderna och det är självklart ingenting som alla kommer förstå, kanske en del, men långt ifrån alla. Det är inte lätt när det är svårt, det är inte kul heller. Jo, för stunden ler och skrattar man, men i efterhand då? När man kommer till insikt, inser och förstår vad det är som har hänt och håller på att hända, är det fortfarande så att man ler och skrattar då? Ibland, men inte alltid. Jag ler och skrattar, men jag vet samtidigt sanningen, det finns endast en sak som binder oss samman. Un, deux, trois, quatre, cinq.

Detta låter som ett deppinlägg, men är det så? Kanske är det för att mammas lussebullar redan är slut, vi kan ju skylla på det så blir allting lite lättare, för stunden. Jag vill inte påstå att jag saknar, men jag kan erkänna att jag önskar en väldig massa icke realistiska saker ibland. Det är som snö i Miami ungefär, never gonna happen. Så nä, pappa, jag saknar inte dig, man kan inte sakna någonting man aldrig haft. Men jag önskar var dag att du ska komma till insikt, inse och förstå. Dock är det som snö i Miami, never gonna happen.

Nu ska jag fixa mig och sen blir det bussen till stan. Vad som sker där har jag verkligen ingen aning om, men det ska bli intressant och kanske får det mig att komma till ännu mer insikt. Efter det blir det jobb och sen ska det pluggas lite ikväll. Imorgon har man ju ett stort CAE-prov 8.20 på morgonen. Gäsp och suck!

v