Dags att blotta. Du har verkligen ingen aning, inte det minsta faktiskt. Tyvärr. Och kika in här lär du väl aldrig göra heller, men jag håller tummar och tår alltid. Bara råka hitta min blogg, då slipper jag undra om du vet eller inte.

Den senaste tiden har varit tuff och jag önskar att du upplevde mig som jag är, inte som jag verkar vara. Jag är förkrossad. I helgen grät jag hysteriskt för jag förstår inte varför jag går emot mina känslor såhär. Du märker kanske bara min tuffa sida och kaxiga attityd. Den är som en sköld, för att jag ska slippa visa mig sårbar. Men då jag är ensam raseras allt. Du fattas mig. Det har jag berättat. fast jag antar att du inte litar på det riktigt. Kanske inte alls. Förmodligen inte. Men tårarna verkligen sprutar, ofta också, alltmer än tidigare.

Varje dag, kväll och natt, då det är tyst runtomkring och då jag är helt ensam, mår jag piss-skit över alltihop. Hela situationen är hemsk, för jag vill, men jag kan inte. Kört är det och du kommer aldrig veta, du kommer alltid anta att jag är den hårda och kalla personen. Fast å andra sidan har jag enligt mig visat en hel del ändå, inte konstant, men då och då. Självklart inte tillräckligt, men jag önskar som tidigare nämnt att du får veta detta och egentligen önskar jag mer av dig, mer av mig. Mer än vad som är möjligt.

Jag vill verkligen lita på att det du uttryckt stämmer, för då kan jag nog satsa. Men samtidigt vet jag inte om detta automatiskt betyder att du satsar och att alltihop lyckas till sist. Det är därför jag spärrar mig, för att jag inte litar på dig till 110% och för att jag inte ens vet om det längre spelar roll för dig. Det gör det för mig i alla fall, du anar inte hur kasst jag mår över allt. Du förstår inte, men jag förstår varför, jag kladdar ju här, feg som jag är...

Förlåt.