Jag väljer att blotta mig för ingen eftersom jag inte skyltar om min kära gamla vän bloggen. Hängt ihop i typ fyra år, men känner för att fortsätta mitt privata liv. Dock måste jag ventilera ibland, inget ovanligt. Nödlösningar, till för stunden. Men plöstligt sker något. Någon kommer fram och påminner, så är man där igen. Eller jag är här, utan dig. Som vanligt är Spotify kukfitta mot mig också, fast emellertid är jag med korkad. Varför spela de drygaste låtarna? Jo för självklart är de finast! Diskuterade detta med Gummsi, man minns allt bra, inte allt dåligt. Och alla fina låtar är självklart förknippade med minnen. Återigen de bra, inte de dåliga. Det gäller att fortsätta komma ihåg varför man är här och du där. Den fina idén fungerade inte i praktiken. Eller? Jag är tokig som ens ifrågasätter! Eller? GAAAAH! Jag väntar ut det. Förr eller senare försvinner kanske den dryga förknippelsen mellan oss och låtarna. Fast helst av allt får alltihop försvinna nu.

Jag stör mig på mig själv så mycket också eftersom jag faktiskt lever som jag känner för att leva. Jag jobbar, tjänar bra, bor i egen lägenhet, är halvt sambo dessutom, med hund. Och jag är omringad av vänner. Dock bedrar skenet ibland. Fiender finns överallt och jag börjar mer och mer förstå att jag inte kan lita på alla även om jag vill. Så egentligen är väl inte allt perfekt, fast vems liv är det? Den som äger allt skulle ändå önska sig mer! Jag antar att jag behöver mer definitiva grejer. Alltså inte saker och ting utan mer att verkligen veta vart jag har människor. Att min vardag är stadig. Självklart behöver vi inte köpa lya och ringar, (fast jo egentligen), jag får helt enkelt bita ihop.

Kolla, jag klottrar och detta leder till sinnessjukt inlägg, typsikt mig. Klockan är för mycket, illamåendet är i farten, låtarna är för många. Ursäkterna likaså och därför avrundar jag. På återseende.