Det är mitt i natten och jag lipar. Det är inte pms, även om jag faktiskt föredrar det över detta. Jag är så fasansfullt utmattad. Jag är mätt på allt. Jag försöker intyga mig själv om att jag duger, att jag verkligen är värd det allra bästa, men det funkar tydligen inte för jag lipar och undrar om det fattas någonting, om jag är otillräcklig och om det är såhär det alltid kommer att förbli. Det är de ensamma stunderna som förstör mig, jag är lycklig som jag nämnt 500 gånger förr, men just nu är allt fuckat. Jag känner spykänsla och min aptit är borta. Jag skulle egentligen skuttat till Orvars korvar med brudarna, men jag sket på det just p.g.a. mitt illamående. Jag orkar inte, jag är slutkörd och jag måste prioritera mig själv, men jag kommer förneka detta blogginlägg och dessa känslor om ett par timmar och fartblind fortsätta resan. Destination unknown.