Ibland känner man stolthet. Antingen över saker och ting man klarar av eller härdar ut. Jag känner mig ganska stolt över min uppväxt, att jag vart en fighter gällande skola, jobb. Flitig och energisk. Dessutom med ett tufft faktum, att min biologiska far bortprioriterade. Jag vänjde mig väl ganska mycket, trots att man aldrig slutar känna besvikelse.

Jag antog dock att jag vid detta laget skulle växt upp från allt, skakat av mig honom. Men icke. Ensamma stunder är värst och de stunder jag stöter på folk som påminner om honom. Så självklart är jag i en period då jag lyckas med detta konstant. Så himla tufft för då är man helt plötsligt värdelös för att man inte klarar av eller riktigt härdar ut. Jag bryter ofta ihop totalt. Oftast öppet, men ibland stänger jag av mig själv.

Jag är alltså mitt i världens ondaste cirkel. Jag beslutar att ta farväl, men då påminns jag så jävla mycket. Fan. Min stolthet raderas, jag pallar ju inte trycket. Jag orkar inte allt. Samtidigt är idioten för stolt för att ens ge ett uttryck. Då finns väl ändå inga som helst känslor. GISSA OM FUCKING KUKFITT-LÅTEN KOM PÅ SPOTIFY. Så dumt med ett shuffle-system. Jag är kass, nolla-Natalie's-stolthet är i full rulle.

Jag vet egentligen inte varför jag conectar dessa två människor med varandra, men antagligen för mina känslor är helt omtumlande, fram och tillbaka liksom. GAAAAH. Varför är jag så sämst på att bara radera.

No more Soulsister...