Avdomnad. Jag måste klottra igen. Men det känns okej eftersom den är privat, eller inte riktigt, men inte direkt många som hittar hit. Jag söker jobb, samtidigt som jag flyttar tillbaka, men inte dirr, hyresgästen ska få en chans att hitta någonting till sig och tills dess crashar jag hos T. Ångest. Jag är faktiskt inte alls sugen, jag visste inte hur jag egentligen kände för detta förrän nu. Jag antog att jag skulle fortsätta va mig själv, flickvänstjejen, sambotjejen, hon som diggar sällskap. Men jag får väl hålla i huvudet att jag faktiskt har mitt ställe sen. Lugna puckar. Men usch & tvi, jag känner mig helt besviken. Varför får jag bära alltihop?! Säkerligen väljer jag själv, därför undrar jag hur allt funkar om jag slutar. Upp till bevis faktiskt. Resan vart underbar och jag höll verkligen tummarna för att jag skulle få känna samma tillbaka även hemma, men jag vet ju att pirret i magen bara är min som pirrar för oss båda, jag är ju inte korkad. Hipp är för mig hemmastället, jag känner mig trygg där, jag vet att jag alltid mår prima och att natten är skoj då jag drar dit. Men detta är inte okej. Självklart förstår man väl till viss del, men samtidigt suger skiten. Jag får väl köra vartannan fredag. Men plåtningarna rår jag inte för riktigt, speciellt inte då jag behöver allt extra. Operationen är bokad och förberedd. Jag längtar, samtidigt som jag nog aldrig kännt mig så otrygg. Jag behöver lita på folk i min närmaste krets, alltid. Men någonting håller mig kvar, jag stampar på samma ställe, så frustrerande. Men skitsamma, jag vet att ordet inte är uppskattat, men min kropp & själ hojtar bara whatever. Eftersom jag stänger av helt, allt för att slippa känna. Framtiden kommer ändå visa mig, antingen så bär vi 50-50 eller också knäcks min rygg och jag lämnas kvar på asfalten.

Bajstolle, fatta min kärlek snarast.