Passé?
Skitsamma!
Skratta eller gråt.
Pathetic?
Nä, just in love.

Sen den där dagen, då det började bli kväll och alla såg fram emot natten, sen dess har jag varit fast. Jag föll då och jag faller fortfarande, för varje dag, kväll och natt som går. Din röst, din blick, ditt skratt. Du har ögon som berusar en natt. Ja, berusad var jag, men tillräckligt nykter för att veta vad det var som höll på att hända. Jag föll och jag visste om det. Det var nästan som att medvetet såra mig själv eftersom jag visste hur allting låg till, men jag tillät mig själv att falla ändå. Det måste ha uppfattats så för andra i alla fall, som att jag medvetet sårade mig själv, men jag lovar och svär att jag verkligen inte kunde eller kan hindra det som skedde och fortfarande sker. Det finns ingen on eller off knapp, jag kunde inte och kan fortfarande inte styra detta.

Antingen så bär det eller så brister det. Dina blå ögon och din pussläpp är någonting som jag tänker på konstant och saknar massor. Varje sekund så längtar jag efter det och hela dig. Jag är din och är du min så ska jag göra dig till den lyckligaste människan på hela jorden, det lovar och svär jag. Tid. Ja jag vet att allting tar tid, det tar tid att bygga upp någonting, men grunden till huset finns ju där. Det handlar om att våga satsa. Vågar du så vågar jag. Varje tegelsten eller planka måste vara rätt satta, annars rasar huset. Vi har ju grunden och jag lovar och svär att sätta mina tegelstenar och plankor rätt. Jag ger 110% om jag får 110%

Jag skulle aldrig säga någonting bara för att vara snäll och jag skulle aldrig lova och svära utan att veta att jag kan hålla vad jag lovar och svär. Ska vi bygga ett hus tillsammans?