Avdomnad. Jag måste klottra igen. Men det känns okej eftersom den är privat, eller inte riktigt, men inte direkt många som hittar hit. Jag söker jobb, samtidigt som jag flyttar tillbaka, men inte dirr, hyresgästen ska få en chans att hitta någonting till sig och tills dess crashar jag hos T. Ångest. Jag är faktiskt inte alls sugen, jag visste inte hur jag egentligen kände för detta förrän nu. Jag antog att jag skulle fortsätta va mig själv, flickvänstjejen, sambotjejen, hon som diggar sällskap. Men jag får väl hålla i huvudet att jag faktiskt har mitt ställe sen. Lugna puckar. Men usch & tvi, jag känner mig helt besviken. Varför får jag bära alltihop?! Säkerligen väljer jag själv, därför undrar jag hur allt funkar om jag slutar. Upp till bevis faktiskt. Resan vart underbar och jag höll verkligen tummarna för att jag skulle få känna samma tillbaka även hemma, men jag vet ju att pirret i magen bara är min som pirrar för oss båda, jag är ju inte korkad. Hipp är för mig hemmastället, jag känner mig trygg där, jag vet att jag alltid mår prima och att natten är skoj då jag drar dit. Men detta är inte okej. Självklart förstår man väl till viss del, men samtidigt suger skiten. Jag får väl köra vartannan fredag. Men plåtningarna rår jag inte för riktigt, speciellt inte då jag behöver allt extra. Operationen är bokad och förberedd. Jag längtar, samtidigt som jag nog aldrig kännt mig så otrygg. Jag behöver lita på folk i min närmaste krets, alltid. Men någonting håller mig kvar, jag stampar på samma ställe, så frustrerande. Men skitsamma, jag vet att ordet inte är uppskattat, men min kropp & själ hojtar bara whatever. Eftersom jag stänger av helt, allt för att slippa känna. Framtiden kommer ändå visa mig, antingen så bär vi 50-50 eller också knäcks min rygg och jag lämnas kvar på asfalten.

Bajstolle, fatta min kärlek snarast.

Jag ska inte blogga egentligen, men denna känns privat, mer än Miloobloggen som verkligen ligger på hyllan, så here I go. Jag är twenty sedan en timme tillbaka och som vanligt är alltihop komplext. Jag verkligen avskyr att komma ihåg och bara känna av hur bortglömd jag vart och är. Detta är inte ett tycka synd om sig själv-inlägg, men då en känsla är så påtaglig måste jag klottra. Egentligen gorma också, men grannarna är inte my biggest fans då kanske.

För många år sedan lovade och svor en ännu mer förtvivlad tjej att jag sen, som vuxen, inte skulle bry mig om idiotsläkten, men tyvärr är saker och ting alltid lättare sagt än gjort. Försöka duger kanske, men aldrig lyckas jag! Är jag inte mogen nog? Jag tillhör ändå kategorin lillgammal allt som oftast, men icke sa nicke. Nicke nyfiken. Allt kopplas till dig, dem. Skitmänniskor.

Idag skänker jag massvis med kärlek till himlen, morfar, du anar inte. Jag älskar dig och saknar dig, idag skulle du tickat hos mig, men jag får inte höra, inte se och inte heller röra. Jag önskar att jag slapp lipa, jag fyller år. Men jag bölar för alla orättvisor. Varför skulle människan som faktiskt alltid funnits för mig och brytt sig om mig försvinna? Slipper hellre äcklena som aldrig kommer finnas för mig eller bry sig om mig! Självklart önskar jag alla långa och lyckliga liv, men sedan struntar jag faktiskt i om somliga får det. Jag ska uppskatta mormor också idag, som verkligen med sitt tjat och sin ihärdighet hjälpt mycket. Du är kvinnan från mor- och farföräldrargenerationen som jag fortfarande får träffa. Tacksamhet är inte bristvara direkt.

Och familjen. Min mamma, styvpappa och småsyskonen - ni betyder mest i hela vida världen för mig. Utan er vore jag inte stark nog, jag älskar er mer än livet. Men som jag uttryckt är jag besviken, såren läker, men ärren är kvar. Jag pallar inte födelsedagar, jag orkar inte högtider och det tack vare människor som inte ens förtjänar energi från mig eller andra.

De speciella dagarna du missade 'pappa', de förstörde tilliten till andra. De skapade tvivel. De visade mig vem du är egentligen. Du valde gänget, kriminaliteten, kåken, plitarna, galler, bom, isolering istället för mig.

Och 'farfar', 'farmor', det finns inte bortförklaringar, den flickan ni vände ryggen till vart oskyldig. Substitutbarnbarn fick ni, men jag glömdes bort. Alla gånger jag försökte bevisa mig, stoltsera med allt möjligt, dem spelade ingen roll, inget fick er att kontakta mig. Usch & tvi för er. På grund av er så försvinner jag alltid den 12e september varje år, jag är aldrig mig själv då, det är hemskt.

Jag flyr landet denna födelsedag, tillsammans med hjärtat. Jag behöver komma iväg, vi måste. Förhoppningsvis får jag lugn och ro i kropp och själ. Tack för mig.