Jahaja, nu kladdar jag igen. Ni anar inte, ni förstår inte, det är helt sinnessjukt. Det är nästan ångest 24 timmar om dygnet och det p.g.a. massor. På ett par veckor förändrades allt. Självklart är inte alla förändringar negativa, en del är himla positiva, det hoppas och tror jag i alla fall. Orken finns inte längre dock. Jag borde chilla, men ökar växel istället. Jag jobbar hela tiden och ska träna konstant bara för att trimma och slimma massor. Stress är vardag med andra ord.

Det är dessutom time to say goodbye även om jag varken kan eller vill. Satkärringen sabbar allt! Jag behöver fokusera för att klara av allt mög hon hittar på. Vem förfalskar ett ägerbyte av en sprillans ny bil? Vem förfalskar ett testamente? Vem är så puckad? IDIOT!!! Jag hoppas och tror att morfar ser och hör allt.

Jag faller, fast jag hoppas och tror att jag fångas. Grubblar antagligen för mycket för mitt eget bästa, men det är ju jag. Jag bevisar hela tiden. Är det jag får bekräftelse på det jag ger?

Grattis Timon (och hans stolta daddy). Jag diggar er skarpt, men det märks nog trots allt.

Nu ska jag sluta kladda, helg om fem timmar, skönt! Nästa helg är du kremerad och begravd. Fuck, jag pallar inte. Men vi syns igen, det måste vi. För du fanns alltid för mig och jag bara måste få förklara min uppskattning.

Puss & kram! (Glöm inte att värna om varandra)...