Jag ska inte blogga egentligen, men denna känns privat, mer än Miloobloggen som verkligen ligger på hyllan, så here I go. Jag är twenty sedan en timme tillbaka och som vanligt är alltihop komplext. Jag verkligen avskyr att komma ihåg och bara känna av hur bortglömd jag vart och är. Detta är inte ett tycka synd om sig själv-inlägg, men då en känsla är så påtaglig måste jag klottra. Egentligen gorma också, men grannarna är inte my biggest fans då kanske.

För många år sedan lovade och svor en ännu mer förtvivlad tjej att jag sen, som vuxen, inte skulle bry mig om idiotsläkten, men tyvärr är saker och ting alltid lättare sagt än gjort. Försöka duger kanske, men aldrig lyckas jag! Är jag inte mogen nog? Jag tillhör ändå kategorin lillgammal allt som oftast, men icke sa nicke. Nicke nyfiken. Allt kopplas till dig, dem. Skitmänniskor.

Idag skänker jag massvis med kärlek till himlen, morfar, du anar inte. Jag älskar dig och saknar dig, idag skulle du tickat hos mig, men jag får inte höra, inte se och inte heller röra. Jag önskar att jag slapp lipa, jag fyller år. Men jag bölar för alla orättvisor. Varför skulle människan som faktiskt alltid funnits för mig och brytt sig om mig försvinna? Slipper hellre äcklena som aldrig kommer finnas för mig eller bry sig om mig! Självklart önskar jag alla långa och lyckliga liv, men sedan struntar jag faktiskt i om somliga får det. Jag ska uppskatta mormor också idag, som verkligen med sitt tjat och sin ihärdighet hjälpt mycket. Du är kvinnan från mor- och farföräldrargenerationen som jag fortfarande får träffa. Tacksamhet är inte bristvara direkt.

Och familjen. Min mamma, styvpappa och småsyskonen - ni betyder mest i hela vida världen för mig. Utan er vore jag inte stark nog, jag älskar er mer än livet. Men som jag uttryckt är jag besviken, såren läker, men ärren är kvar. Jag pallar inte födelsedagar, jag orkar inte högtider och det tack vare människor som inte ens förtjänar energi från mig eller andra.

De speciella dagarna du missade 'pappa', de förstörde tilliten till andra. De skapade tvivel. De visade mig vem du är egentligen. Du valde gänget, kriminaliteten, kåken, plitarna, galler, bom, isolering istället för mig.

Och 'farfar', 'farmor', det finns inte bortförklaringar, den flickan ni vände ryggen till vart oskyldig. Substitutbarnbarn fick ni, men jag glömdes bort. Alla gånger jag försökte bevisa mig, stoltsera med allt möjligt, dem spelade ingen roll, inget fick er att kontakta mig. Usch & tvi för er. På grund av er så försvinner jag alltid den 12e september varje år, jag är aldrig mig själv då, det är hemskt.

Jag flyr landet denna födelsedag, tillsammans med hjärtat. Jag behöver komma iväg, vi måste. Förhoppningsvis får jag lugn och ro i kropp och själ. Tack för mig.